Min IP-adress
Det unika med användaradresser, som idag tillhandahålls av IP-teknik, är viktig för både det globala internetutrymmet och lokala nätverk.
Varje IP-adress har två delar: ett nätverksnummer och ett värdnummer. För att komma åt det globala internet räcker det inte med en intern IP-adress: detta kräver en extern IP från leverantören.
Olika regioner har sina egna internetregistratorer (RIR). Till exempel i Afrika är det AfriNIC, och för Nordamerika är det ARIN. Regionala RIR:er tar emot stora block av adresser från IANA och distribuerar dem till leverantörer, som i sin tur utfärdar unika IP-adresser till anslutna användare.
Det är viktigt att förstå att en IP-adress inte tilldelas en enskild enhet eller router/router, utan till en allmän nätverksanslutning. Så varje routerport kan ha sin egen IP, och det kan också finnas flera av dem i slutnoden: efter antalet nätverksanslutningar. Dessutom, i isolerade nätverk, kan IP-numret tilldelas godtyckligt av administratören - från den tillhandahållna databasen med RIR-nummer.
Historik över skapandet av TCP/IP-protokollet
Utvecklingen och förbättringen av IP-protokollet är oupplösligt kopplat till det globala Internets historia. Allt började med datornätverket ARPANET 1969, som förenade fyra åtskilda vetenskapliga centra i USA.
ARPANET-nätverket erkändes som en lovande riktning och fick samma år en egen server, som installerades vid University of California, Los Angeles. Dåtidens datorteknik var långt ifrån moderna datorer: terminalen som betjänade ARPANET hade bara 12 kilobyte RAM.
1971 utvecklades det första e-postprogrammet i USA. År 1973 hade e-posttekniken blivit internationell och kabelförbindelser etablerades mellan USA, Storbritannien och Norge. För att skicka brev till den andra halvklotet användes en transatlantisk telefonkabel längs havsbotten.
Fram till slutet av 70-talet användes det globala informationsnätverket främst för att skicka och ta emot textmeddelanden (brev), samt för reklamutskick och publicering av meddelanden i textform (utan grafik).
IP-protokollets födelsedag anses vara 1981, när RFC 791 äntligen godkände standarderna för dess drift. Innan införandet av dessa standarder tilldelades unika nummer till anslutna enheter och nätverk godtyckligt – utan centraliserad kontroll, och sedan 1981 har en enda global standard trätt i kraft, förståelig för datorsystem runt om i världen.
I januari 1983 började ARPANET att fungera över TCP/IP och etablerade namnet Internet, som fortfarande används idag. Från och med nu behandlas varje internetadress automatiskt och innehåller information om ägarens ungefärliga plats. Därför har varje dator sedan 1983 tilldelats två adresser: digital och domän.
Fördelar med TCP/IP
Introducerad på 1980-talet använder IP 32 bitar uppdelade i fyra åttabitars oktetter. Var och en av dem visas i decimalform och är separerade från intilliggande oktetter med en punkt.
I allmänhet ser en IP-adress ut så här: 127.23.89.100. De tre första informationsbitarna i IP-numret definieras som adressens klass: A, B, C. Var och en av dem använder sina egna oktetter i nätverksidentifieraren, vilket minskar det möjliga antalet värdar i högre ordningsklasser.
Fördelarna med att använda TCP/IP-teknik:
- Mångsidig användning.
- Möjligheten att skapa plattformsoberoende länkar mellan heterogena nätverk.
- Möjlighet att återsända datapaket - anslutningsorienterad.
- Förhindra nätverksstockning, inklusive additiv/multiplicerad AIMD-reduktion.
- Upptäcker fel genom att beräkna datakontrollsummor.
Den största fördelen med IP-växling är den globala distributionen av nätverket och frånvaron av ett enda kontrollcenter som kan bli en flaskhals i systemet. IP är till sin natur skyddad från överbelastning och använder alltid den maximala bandbredden för nätverkskommunikation.
I dagsläget finns det ingen alternativ ersättning för den. IP-växling är allmänt förekommande, inte bara i datorsystem, utan även i telefoni och tv.
Att ta reda på IP är väldigt enkelt ─ en kostnadsfri tjänst löser detta problem på en sekund!
